NU är tiden spikad, vi drar igång kl 09.00 på förmiddagen, söndag den 10 juli!
Ryttarna kommer att rida i mindre grupper längs en uppmärkt slinga,
och fotgängarna står redo att lyssna på puls i stallet!
eftersom vi delar upp hästarna kommer även ryttarna få chans att pulsa andras hästar!

Fika kommer finnas till försäljning, så ingen behöver gå hungrig!

Varmt Välkomna till Stall Heden och en trevlig och lärorik dag!

För vägbeskrivning eller frågor kontakta Petra L 070-6665978

Hej, mitt namn är Jenny Krispinsson och jag är född 1988 i Boden. Där har jag bott större delen av mitt liv, bortsett från tre år i Piteå under gymnasietiden där jag läste naturbruksprogrammet med inriktning hästhållning på Grans naturbruksskola. Efter att ha jobbat inom vården ett par år läser jag sedan hösten -09 programmet Jordens resurser med statsvetenskaplig inriktning på Luleå tekniska universitet. Tillsammans med min sambo och vår Norrbottenspets Järva bor jag från och med juni 2011 i en lägenhet Luleå.

Hösten -06 fick jag min första egna häst efter att ha ridit sedan jag var åtta år. Alzina som hon heter var då ett fyra månader gammalt arabföl och redan då en ganska speciell och bestämd tjej. Vi har kämpat på genom åren och nu blir hon fem år detta år (2011). Zina har fortfarande ganska starka åsikter om det mesta men är i grund och botten en trevlig häst. Det allra roligaste med Zina är att hon är väldigt lättlärd och positiv till arbete samt kvick i både tanke och kropp. Zina är inkörd, inriden och utställd en gång. Vi tränar för närvarande på hemma med dressyr, lite hoppning och för det mesta långa och mysiga turer i skog och mark.

Jag gjorde under min tid på Grans praktik i Flen hos Prinsens araber där de bland annat höll på med distansritt och jag blev riktigt intresserad. En ridsportgren där min favoritras, arabiska fullblod, passar in perfekt känns väldigt lockande liksom uthållighetstesten och vistelsen ute i naturen.

Vad gör man egentligen när vintern blir alldeles för mörk, för kall och för tung?
när energin tar slut och hela kroppen skriker VILL INTE?
 
Jag brukar se det som så att jag har två rimliga realistiska alternativ
 
antingen så ger jag upp, låter hästen vila, lämnar kvar henne i hagen och så stressar jag mig igenom stallgörat så att jag tillslut kan få komma hem och landa framför någon halvkass komediserie på trean. Inte för att det gör mig varken muntrare, piggare, eller mer tillfreds med livet, utan för att min norrländska björn-mentalitet säger att det är dags att stänga av hjärnan, dra ned persiennerna och gå i Ide.
 
eller
så tar jag mig i kragen, klär omsorgsfullt och strategiskt på mig alla vinterplagg jag äger, tar med mig hästen ut ur hagen och ser till att vi åtminstonde tar oss en promenad i lugn och ro, för sakens skull.
När jag sedan kommer hem och får landa så byter jag ut den halvkassa komediserien mot gamla hästböcker och häst-idoler, läser på om allt möjligt vad gäller hästhållning, glor på inspirerande youtube-klipp med Stacy Westfall och K.F Hempfling, kollar igenom gamla bilder på mig och min häst och gottar mig i hur långt vi faktiskt kommit tillsammans.
Och tro det eller ej, men det är oftast här jag helt plötsligt hittar inspirationen och orken till ännu en vinter med uppdragna persienner. Så kommer jag på mig själv med att sitta och planera och drömma och längta igen.
 
Nu faller det sig inte alltid så att jag väljer det sist nämnda alternativet, men jag försöker iallafall ha i åtanke att björnarna trots allt sover bort halva sina liv, och fick jag välja, så skulle jag hellre liknas vid en lycklig liten hare. :)
 

Jag heter Marie Andersson och bor i Eriksberg/Västmark mitt i fyrkanten, har lika långt till Älvsbyn som till Luleå och till Boden är det endast 2 mil. Där bor jag med sambo, 1 son, 1 hund, 2 katter, 1 nymfparakit och 6st fullblodsaraber.

Har hållit på med hästar sedan barnsben, var mycket aktiv i 4H då jag bodde i Göteborg och genom dom har jag fått gå många bra kurser och utbildningar.

 

Första egna hästen skaffade jag för egna pengar som 16 åring. Efter flera års häst uppehåll så kom då denna underbara ras i min väg 1997, Godania kom in i mitt liv. En blev tre och så har det gungat lite upp och ner. Nu står i stallet vår underbara super lugna avels hingst Nordique, 3 års hingsten Don Geronimo och 4 ston, Godania, Chloe, Habebti och Halima Rose. Välkomna och titta in på www.polstjarnansaraber.com.

Jag har aldrig haft någon tävlings ambition men känner nu att på äldre dar skulle jag behöva en motivation att komma ut mer med mina hästar och tror då att distans kan vara något för mig då man kan träna utan tränare och ändå kan få många träning's kompisar som kan sporra mig.

  

  

Jag heter Fanny Boman, är 24 år och jobbar som administratör på Luleå Hålmetodik AB.  Jag bor i huset Nybacka (granne med Arvak Nord) i Gammelstad tillsammans med min sambo (blivande hinknisse), Mattias och våran son Hampus Lejonhjärta. Tillsammans med oss bor våra två mastiffer Atlas och Obelix, och våra bondkatter Bill och Bull.

Jag är en sån som önskar att dygnet hade många fler timmar så man skulle hinna med allt. Just nu är det en riktig balansgång för att hålla upp familjelivet samtidigt som man vill hinna träna flera hästar och mej själv varje dag.

Jag har hållit på med hästar sedan jag var sex år då jag började på ridskolan i Klöverträsk där jag är uppväxt. Där fanns det två arabkorsningar som båda var efter arabhingsten Mustang OX. När jag var nio år fick jag följa med min ridlärare till arabstuteriet Arvak Nord, där jag fick träffa Kristina och hennes hästar för första gången. Jag glömmer aldrig när hon först kom utspringandes med Mustang från stallet och sedan Primo. Jag kan inte säga annat än att jag var fast ;o) Så sen jag var nio år har jag varit hos Kristina och hjälpt henne med hennes hästar till och från och tituleras numera stallchef på Arvak Nord! ;o)

År 2000 fick jag min första egna ponny. En vit liten kille som hette Prince, han var 25 år gammal. Jag hade tagit hand om honom på Klöverträsk Ridklubb från det att han kom dit 1997, och fick honom sen av min ridlärare eftersom att det var ingen annan som kunde komma i närheten av honom. En helt underbar liten kille som hade blivit väldigt illa behandlad i sitt tidigare liv. Han högg mot allt och alla, även mot mej i början, men det gick över. Det blev min bästa vän och han hjälpte mej genom många svåra tider.  När han blev 30 år fick jag ta det svåra beslutet.

År 2001 fick min pappa ett varmblod vid namn Pavarotti Hill, av sin kusin. Detta kom också att bli ”min” häst. Han hade gått på travet innan, men blivit för hårt tränad och fick lungblödning. Pawan var en väldigt försynt herre som frågade först och handlade sedan. Han kom att bli både westernhäst, vilket var mina föräldrars krav om vi skulle behålla honom, och själv red jag honom mestadels klassiskt. Pawan gick tyvärr ur tiden förra sommaren. Vi hann dock med att tävla en å annan klubbtävling i dressyr, och varje gång var det samma sak. Folk frågade innan tävlingarna: ”Vilken häst är din då?” Mitt svar: ”Varmblodet som står där borta…” Då fnyste dom åt mej å gick iväg hånskrattande… men skrattar bäst som skrattar sist, för vi slog dom oftast på banan!!! :o)

Detta är då den främsta anledningen till varför jag har varit intresserad av distans en längre tid. Där bryr sej ingen om vilken ras hästen har, vilken tränare man rider för, osv. 

(bild kommer)

Jag och Pawan med min kusin, Adrian på ryggen

Just nu har jag ingen egen häst, men jag rider flera av Kristinas hästar. Den häst som jag har tänkt börja rida distans med är Pryzmatic, som jag började rida in i våras. Hon är en väldigt speciell dam som hellre går in å tar en fika med oss på morgon än följer med dom andra hästarna till hagen. Hon har mycket egen vilja, det visar hon hela tiden. Oftast är det hon som bestämmer vilken väg det blir i skogen, hon vill inte  vända hem, spelar ingen roll hur långt man rider, hon vill bara fortsätta. Hon ser heller ingen mening med att gå på en promenad, då biter hon tag i min jacka och visar med tydlighet att hon vill ha mej på ryggen i stället, så när jag hoppar upp på hennes rygg blir hon nöjd.  

Pryzmatic

Jag heter Anna  Semrén, är 34 år och är logistikexpert. Med andra ord så är jag proffs på att utnyttja dygnets 24 timmar maximalt. Jag bor på gården Käpprasch i Södra Prästholm och där har vi två av allt: barn, hästar, hundar katter… fast bara en äkta man!

Det stora projektet på hemmaplan är den kombinerade stall- och veterinärmottagningen som håller på att byggas.  Till yrket så jobbar jag alltså som veterinär, med huvudinriktning på ambulerande hästvård, och det är verkligen ett drömjobb.

Min hästbakgrund är ganska vinglande och brokig – jag har hållit på med allt ifrån turridning på islandshäst till att tävla med häst i multisport. I multisport så tävlar man i lag och orienterar sig fram medelst cykel, till fots, via paddling, klättring, skidåkning eller något annat sätt under flera dygn på raken. Jag gillar verkligen den utmaningen den formen av tävling erbjuder, och kanske är det därför som jag alltid sneglat lite på hästsportens uthållighetsgren, distansritten?!  

Hemma på gården finns två arabiska fullblod, den ras som passar mig då de är mycket mångsidiga allroundhästar. 

QA Dzocco, 2006 – är min pärla! Vänligare häst får man söka efter. Han tycker det mesta är kul och är något överambitiös, så man får av den anledningen faktiskt bromsa honom lite grann. Dzocco är min blivande westernstjärna, och han älskar att visa upp sig på ridbanan. I bagaget har han också med sig ett ganska meriterande showresultat, så trots sin ringa ålder har han redan hunnit med en del.

Fahimah, 2003 – är gårdens prinsessa… Hon har tidigare haft två föl, och är nu under inridning. Fahimah är mitt första sto, och det är en utmaning i sig! Den här tjejen gillar att kliva på med stora steg, och är nog med sina långa smala ben en potentiell distanshäst. Det kommer framtiden att få utvisa!

Vi ses ute i skogen!

Hej allihopa!

Nu är det dax för oss alla distansritts-intressanter att presentera oss, så jag kör igång så hoppas jag att ni andra hakar på ;)

Mitt namn är då Petra Lindström och jag är 23 år gammal. Bor tillsammans med min sambo och alla våra djur ute i degerbäcken.

För lite mindre än ett år sen så köpte vi oss en jord/skogsbruks fastighet, ett riktigt (trevligt)  projekt. Äntligen skulle min dröm om eget stall på gården gå i uppfyllelse. Vi gjorde först iordning huset och nu håller vi på med stallet för fulla muggar och målet är att hästarna ska kunna stallas in om ngn vecka.

Förutom dom 4 hästarna som går på gården så har jag 2 st hundar och 1 katt.

I framtiden hoppas jag både på höns och får, men jag måste bearbeta sambon lite först! ;)

Min andra dröm är att jag i framtiden kan jobba hemma på gården med något, och då allra helst med djuren. Men vi får se vart allting bär!

Jag har hållit på med hästar sen jag var liten, och min första häst fick jag när jag var 16 år gammal. Det var den osäkra, elaka och rent utsagt av galna Svartbäckens Girl. Det var ett tufft jobb i början, men vi har nu hållt ihop i 7  år. Åren har bestått av blod svett och tårar men även mycket skratt, glädje och lycka. Hon är en helt annan häst idag och hon har lärt mig allt jag kan. Med facit i hand så kunde jag inte haft en bättre första häst. Hon är helt klart min käraste vän och hon kommer få bo kvar hos mig i hela hennes liv. Nu kallas hon till vardags för Gullan och hon är då ett varmblodssto på 11 år. Hennes favorit är helt klart dom långa turerna i skogen speciellt där hon får arbeta och ta i, vilket hon älskar. Att driva kor tycker hon även om då hon är ledarstoet själv så hon vet precis hur hon ska göra för att flytta korna.

Min andra häst skaffade jag sommaren -09. Hittade en annons på blocket på ett litet sött fuxsto med stor vit och sned bläs på 2 år. Jag var ju bara tvungen att fara o titta på henne. Vet inte om jag egentligen skulle ha en till häst men efter att jag varit o hälsat på henne så visste jag att det var meningen att hon skulle bo hos mig. Jag har aldrig stött på en sån cool unghäst tidigare. Vi har haft ett magiskt år tillsammans hittils och jag hoppas på mååånga fler. Finns ingenting som bekymmrar eller skrämmer den där hästen. Nyfiken, pigg, alert och vill vara med på ALLT! En riktigt nicke nyfiken! Inridningen började i sommras och som jag misstänkte så var det inga som helt problem. Var som om hon inte gjort annat. Yamakazi är ett korsningssto på nu 3 år, pappa: arab och mamma: varmblod. Tror väldigt mycke på den här hästen i framtiden!

Den tredje hästen är relativt ny i flocken och kom till oss i sommras. Det är ingen minde än varmblods valacken Midnight Tap. Han är 10 år gammal och har precis pensionerats från travet. Det är jag och min mamma som köpte honom tillsammans då jag försöker få henne att komma igång med "hästeriet" igen. Så än så länge promenerar dom runt i skogen och försöker lära känna varandra och tar då och då en ridtur också. Men målet är att försöka få med dom på distansridningen också!

Vi har ju även äran att ha Pelle Rigas och Barbara inackorderade hos oss. Pelle och Gullan har hållt ihop nu till och från i över 6 år så när vi nu byggde stall så var det en självklarhet att dom skulle få gå tillsammans igen. Hästarna kommer mycket bra överens och Pelle är en mycket trevlig häst att ha o göra med!

Barbara är också intresserad av distansridning vilket är perfekt då vi kan sporra och peppa varandra!

Distansridningen intresserar mig för att jag tycker det är en trevlig träning och tävlingsform. Visst är det kul o rida/träna/tävla på ridbana då och då. Men den riktiga lyckan för mig o mina hästar finns i skogen. Så vad passar då bättre för oss än distansridning?

Tack för mig och hoppas vi ses i skogen!

Hej allihopa!

Nu drar presentationerna av oss själva igång. Alla är välkomna att berätta lite kort om sig själv och sina hästar och om varför man är intresserad av distansritt.

Och en liten bild är ju alltid trevligt! :)

Mejla mig på distansinorr@hotmail.com