Vad gör man egentligen när vintern blir alldeles för mörk, för kall och för tung?
när energin tar slut och hela kroppen skriker VILL INTE?
 
Jag brukar se det som så att jag har två rimliga realistiska alternativ
 
antingen så ger jag upp, låter hästen vila, lämnar kvar henne i hagen och så stressar jag mig igenom stallgörat så att jag tillslut kan få komma hem och landa framför någon halvkass komediserie på trean. Inte för att det gör mig varken muntrare, piggare, eller mer tillfreds med livet, utan för att min norrländska björn-mentalitet säger att det är dags att stänga av hjärnan, dra ned persiennerna och gå i Ide.
 
eller
så tar jag mig i kragen, klär omsorgsfullt och strategiskt på mig alla vinterplagg jag äger, tar med mig hästen ut ur hagen och ser till att vi åtminstonde tar oss en promenad i lugn och ro, för sakens skull.
När jag sedan kommer hem och får landa så byter jag ut den halvkassa komediserien mot gamla hästböcker och häst-idoler, läser på om allt möjligt vad gäller hästhållning, glor på inspirerande youtube-klipp med Stacy Westfall och K.F Hempfling, kollar igenom gamla bilder på mig och min häst och gottar mig i hur långt vi faktiskt kommit tillsammans.
Och tro det eller ej, men det är oftast här jag helt plötsligt hittar inspirationen och orken till ännu en vinter med uppdragna persienner. Så kommer jag på mig själv med att sitta och planera och drömma och längta igen.
 
Nu faller det sig inte alltid så att jag väljer det sist nämnda alternativet, men jag försöker iallafall ha i åtanke att björnarna trots allt sover bort halva sina liv, och fick jag välja, så skulle jag hellre liknas vid en lycklig liten hare. :)