DISTANSRITTSEMINARIET

med Eva Borg är framflyttat till januari p g a sjukdom  

Ny tid kommer att medelas senare!

Ni som redan är anmälda finns kvar med en preliminär anmälan. Den är dock inte bindande då vi kan förstår att det kan vara svårt att veta redan nu hur januari ser ut.

Vi kommer att kontakta er när vi vet mera.

Och ni som vill vara med men inte anmält er ännu kan höra av er för deltagande i januari!

Jag heter Fanny Boman, är 24 år och jobbar som administratör på Luleå Hålmetodik AB.  Jag bor i huset Nybacka (granne med Arvak Nord) i Gammelstad tillsammans med min sambo (blivande hinknisse), Mattias och våran son Hampus Lejonhjärta. Tillsammans med oss bor våra två mastiffer Atlas och Obelix, och våra bondkatter Bill och Bull.

Jag är en sån som önskar att dygnet hade många fler timmar så man skulle hinna med allt. Just nu är det en riktig balansgång för att hålla upp familjelivet samtidigt som man vill hinna träna flera hästar och mej själv varje dag.

Jag har hållit på med hästar sedan jag var sex år då jag började på ridskolan i Klöverträsk där jag är uppväxt. Där fanns det två arabkorsningar som båda var efter arabhingsten Mustang OX. När jag var nio år fick jag följa med min ridlärare till arabstuteriet Arvak Nord, där jag fick träffa Kristina och hennes hästar för första gången. Jag glömmer aldrig när hon först kom utspringandes med Mustang från stallet och sedan Primo. Jag kan inte säga annat än att jag var fast ;o) Så sen jag var nio år har jag varit hos Kristina och hjälpt henne med hennes hästar till och från och tituleras numera stallchef på Arvak Nord! ;o)

År 2000 fick jag min första egna ponny. En vit liten kille som hette Prince, han var 25 år gammal. Jag hade tagit hand om honom på Klöverträsk Ridklubb från det att han kom dit 1997, och fick honom sen av min ridlärare eftersom att det var ingen annan som kunde komma i närheten av honom. En helt underbar liten kille som hade blivit väldigt illa behandlad i sitt tidigare liv. Han högg mot allt och alla, även mot mej i början, men det gick över. Det blev min bästa vän och han hjälpte mej genom många svåra tider.  När han blev 30 år fick jag ta det svåra beslutet.

År 2001 fick min pappa ett varmblod vid namn Pavarotti Hill, av sin kusin. Detta kom också att bli ”min” häst. Han hade gått på travet innan, men blivit för hårt tränad och fick lungblödning. Pawan var en väldigt försynt herre som frågade först och handlade sedan. Han kom att bli både westernhäst, vilket var mina föräldrars krav om vi skulle behålla honom, och själv red jag honom mestadels klassiskt. Pawan gick tyvärr ur tiden förra sommaren. Vi hann dock med att tävla en å annan klubbtävling i dressyr, och varje gång var det samma sak. Folk frågade innan tävlingarna: ”Vilken häst är din då?” Mitt svar: ”Varmblodet som står där borta…” Då fnyste dom åt mej å gick iväg hånskrattande… men skrattar bäst som skrattar sist, för vi slog dom oftast på banan!!! :o)

Detta är då den främsta anledningen till varför jag har varit intresserad av distans en längre tid. Där bryr sej ingen om vilken ras hästen har, vilken tränare man rider för, osv. 

(bild kommer)

Jag och Pawan med min kusin, Adrian på ryggen

Just nu har jag ingen egen häst, men jag rider flera av Kristinas hästar. Den häst som jag har tänkt börja rida distans med är Pryzmatic, som jag började rida in i våras. Hon är en väldigt speciell dam som hellre går in å tar en fika med oss på morgon än följer med dom andra hästarna till hagen. Hon har mycket egen vilja, det visar hon hela tiden. Oftast är det hon som bestämmer vilken väg det blir i skogen, hon vill inte  vända hem, spelar ingen roll hur långt man rider, hon vill bara fortsätta. Hon ser heller ingen mening med att gå på en promenad, då biter hon tag i min jacka och visar med tydlighet att hon vill ha mej på ryggen i stället, så när jag hoppar upp på hennes rygg blir hon nöjd.  

Pryzmatic